Mellan hopp och förtvivlan – Ironman Kalmar 2013

I lördags gick Ironman Kalmar av stapeln, med mig på startlinjen som planerat. Det var dock inte helt självklart…

Jag har verkligen pendlat mellan hopp och förtvivlan den senaste tiden – först under uppladdningen till loppet, sen under själva loppet. Ungefär som triathlon alltid är alltså. Det här inlägget blir någon sorts kombinerad uppladdning / katastrofbeskrivning / racereport. Hoppa direkt till ”Tävlingen” om du inte orkar läsa en lång utläggning om mina tidigare vedermödor. =)

Uppladdningen

Förra året hade jag en skada, symfysit, som när man söker på nätet beskrivs som ”mycket allvarlig”, ”lång rehabiliteringstid”, ”1-3 års frånvaro från sporten”, ”often career ending” och jag hade ett sju månader långt upphåll från löpning, och sen ett par månader där det var jogg någon minut, en minut gång osv. Under tiden körde jag sjukgymnastik en timme om dagen. Kanske inte alltid jättemotiverande skulle man kunna säga. (Dessutom bröt jag nyckelbenet i en cykelkrasch och tappade simningen en månad.) Jag skötte verkligen om min skada, och det var nog det som gjorde att den inte blev ”career ending” som det verkar blivit för många andra. (Uppmaning: Sköt om era skador gott folk!!) Inget ont som inte har något gott med sig dock – i mitt fall hade skadan det goda med sig att jag kunde fokusera lite mer på cykling, så jag är nu en starkare cyklist än innan.

I alla fall – i juni var jag tillräckligt tillbaks i löpningen för att kunna testa formen med en halvironman. Jag körde Challenge Aarhus med lysande resultat i form av en löpning som var minst lika snabb som innan skadan (en snabb sammanfattning finns på Runners World), och glädjen över att vara tillbaks var obeskrivlig! Äntligen tillbaks! Tyvärr hade jag ”ropat hej” lite för tidigt, för en vecka efter loppet kom den smygande känslan i höften igen – symfysitskit – IGEN**. Humöret sjönk som en sten. Tillbaks till Bosön…

Det visade sig att det räckte med ett par veckors löpvila, men det var dålig tidpunkt då det nu egentligen var planlagt att få in de långa löppassen som krävs för en Ironman (vilket vi inte kunnat tidigare pga en långsam upptrappning från enminutsjoggandet.) Det var lite mentalt stressande att inte kunna gå på ordentligt, men sånt är livet. Till slut så fick vi upp löpvolymen, och det visade sig att jag kunde hålla högre fart på långpassens fartdelar än innan skadan! Mycket hoppfullt således – rehabträningen har verkligen varit lyckad om man blir bättre än innan skadan.

Sen, som traditionen bjuder, kom det såklart någon form av katastrof eftersom det började närma sig A-tävling. Med tre veckor kvar till loppet kraschade^* jag med hojen med höften före i 50 km /h. På akuten trodde de att mitt höftben var av, alternativt att symfysen spruckit. Jag såg framför mig minst ett par år med rehab till och var väl inte helt nöjd med hur säsongen hade utvecklat sig. (Jag satt och funderade på var jag hade min alpinistutrustning medan jag väntade på svaret från röntgen – inte för att jag vet om det går så bra att isklättra med trasig höft, men det kändes som att jag nog var klar med löpning om symfysiten var tillbaks med full styrka igen.)

Som tur var kom det positiva nyheter – alla skelettdelar var hela, endast en skada på symfysen syntes, och det kunde nog vara den gamla. Således endast hudskador och muskulära skador – ok att träna när det inte gör ont längre.Endast ett par dagar senare gick det faktiskt att träna hjälpligt, och hoppet steg igen. Men återigen var jag lite för snabb med att ta ut glädjen – efter en vecka gjorde det ordentligt ont i ljumsken vid löpning och simning. Allt pekade på att symfysen slagits upp i all fall.Jag simmade med dolme och lät bli att springa helt. Efter besök hos Napralogica och idrottsläkare började det peka mot en blödning inuti muskler som uppkommit under kraschen, och som i koagulerad form rann neråt i muskeln och då gjorde ont eftersom muskeln smalnar av. Klart bättre än skelettskador, men tar lång tid att bli av med. Jag fick fantastisk hjälp av Napralogica, med laser, stötvåg och massage för att snabba på processen. De identifierade också den krånglande muskeln till att vara Sartorius. En ultraljudsundersökning visade att hypotesen stämde: Koagulerat blod insprängt i Sartorius. Ofarligt att tävla med men kommer att göra mycket ont. Smärta kan jag dock ta, så nu började hoppet spira igen.

Sartorius. Liten, elak, och lång. Kroppens längsta muskel faktiskt.

Nu trodde jag nog att jag hade gått igenom allt strul inför tävlingen, men på morgonen när vi skulle ner till Kalmar vaknade jag med nackspärren från helvetet. Det gick inte ens att vrida huvudet. Klart dåligt när man ska simma 3860 m. Jag har inte haft några problem med nacken sen jag ändrade min sittposition på cykeln för något år sedan, så vad det här kom av nu har jag ingen aning om. Senare på dagen nere i Kalmar var tanken att simma 4000 m i öppet vatten på banan. Det gick inte så bra och måste ha ganska kul ut för de som tittade på. Jag simmade på så långt jag kunde utan att andas, sen fick jag göra några brösbenssparkar för att andas och sen simma vidare. Inte direkt världsklass på den simningen. Dessutom fick jag ont i ljumsken varje gång jag gjorde bröstbenssparkar, så jag grimaserade rätt kraftigt. (Det kom för övrigt en sjöräddningsbåt och åkte förbi, men hoppas att de bara rekade för morgondagen.) Efter att bokstavligen ha ringt ALLA naprapater och kiropraktorer i Kalmar kom jag sen iväg till en duktig naprapat som justerade min nacke, och det blev lite bättre. Hopp om att kunna andas ordentligt gav lite positiv energi, och nackspärr hindrar ju egentligen bara en gren.

Tävlingen

Efter en sovmorgon med Kalmartriathlonmått mätt, med uppgång 4:30, stod jag tillslut vid starten! Det trodde jag inte riktigt några veckor tidigare.

 

Sista förberedelserna, lördag morgon. Foto: Katarina Johnsson

Efter nationalsång var det dags för start, vi i proffsklassen startade fem minuter före övriga, alltså klockan 6:55. Jag kom iväg hyffsat bra i starten och hängde bra ut till sista bojen på första varvet, sen blev det en lucka som jag inte lyckades täppa till och jag drog sen själv resten av vägen.

Fokus innan start. Foto: Fredrik Zillén.

Det gick helt ok med andningen och även om jag såklart hade velat hänga med klungan hela vägen runt så är jag mycket nöjd med simningen. Tidsmässigt så gjorde jag faktiskt en av mina bästa Ironmansimningar. Mot slutet av simningen hade jag fått lite konstiga känningar i ljumsken och rumpan, men jag viftade bort det.

Varvningen på simningen. Tyvärr visste jag inte att luckan var så här liten innan jag såg kortet. Foto: Erika Tönnerfors

Växlingen gick mycket bra och jag susade iväg mot Ölandsbron. Efter cirka en kilometer så small det till i höger Gluteus maximus (stora rumpmuskeln). KRAMP!! Jag hade förmodligen för att skydda Sartorius under simningen använt andra muskler än vanligt. Glutten hade nog inte heller hunnit komma i toppform efter kraschen. Jag har aldrig haft kramp i gluteus förut, så det var en spännande ny upplevelse, men som jag gärna hade klarat mig utan. Det var helt omöjligt att föra fram pedalen med högerbenet, så jag fick dra extra hårt bakåt med vänsterbenet för att trycka fram högerbenet. När jag gjorde det gjorde det så ont att jag skrek för varje pedaltag. Musklerna jobbade alltså mot varandra – inte jätteoptimalt för 180 km cykling. Jag provade att stå upp och då kunde jag i alla fall ta mig framåt, om än mycket långsamt. Det kan bli en ganska lång resa om man ska stå upp en hel Ironman, så jag var inte sprudlande glad just då.

Jag har ingen krampbild (och tur är väl det), här är det istället en bild från varvningen inne i Kalmar stad. Här susades det lite mer i alla fall. Foto: Fredrik Zillén.

Målet för tävlingen ändrades snabbt: Jag tänkte att om jag lyckas ta mig till toppen av bron kan jag i alla fall rulla ner till Färjestaden så får jag ta ett beslut där om hur jag ska göra. Men det visade sig vara ett omöjligt uppdrag det med, så jag fick stanna och stretcha. Efter en kort stretch hoppade jag på hojen och fortsatte, men det hade inte hjälpt alls. Eftersom jag höll en hastighet av kanske 7-8 km / h och det blåste kraftigt svajade jag över hela filen och lockade till mig en sjukvårdsbil. Min träningskompis Lelle cyklade om och frågade hur det var. Jag minns inte vad jag svarade men stannade och försökte stretcha igen. Nu stannade sjukvårdsbilen och tittade på – likt gamarna i västernfilmerna väntar de på att plocka upp sitt döende byte, hann jag tänkte innan jag försökte hoja igen. Samma resultat igen och jag bestämde mig för att ge det hela en sista chans innan jag lät gamarna sluka mig. Klev av och stretchade länge – ett par minuter. Blev såklart omcyklad av ungefär halva världen, eller i all fall kändes det som det. Uppe på hojen igen så konstaterade jag att jag nu i alla fall skulle kunna ta mig till toppen på bron nu och satte fart – eller försökte sätta fart snarare. Näsvik och Carlén och någon till körde om mig men det fanns inte en chans att jag skulle kunna hänga med. Jag lyckades kräma ut 150 W när jag stod upp. Det är ordentligt mindre än vad jag håller på mina återhämtnings/rullpass.

 

Ölandsbron. Från fel håll dock. På tävlingsdagen hade vi en egen fil. Jag är nog den enda som stretchat på Ölandsbrons högdel. Det ska jag sätta upp på mitt CV.

När jag kommit över brokrönet så kunde jag spinna lite utan belastning och krampen släppte lite grann. Här någonstans bestämde jag dagens mantra som sen gick på repris i huvudet: It ain’t over until the fat lady sings. Nere på Öland kunde jag börja cykla lite försiktigt, men fortfarande gick det ordentligt långsamt. Jag såg bakom mig att det kom en tävlande (kan ha varit Bergkvist) och tänkte att jag får i alla fall försöka hänga på där, vilket jag faktiskt lyckades med. Efter ett tag blev vi upphunna av en snabb kille och jag hängde på honom. I den blåsten som var på Öland får man lite hjälp av att ligga i klunga även om det är 10 m mellan cyklarna, så det var trevligt att inte ligga helt solo när jag hade ont. I en liten uppförsbacke kom sen krampen tillbaks, och jag vinkade fram personen bakom mig för att inte han också skulle tappa dragloket när jag inte kunde hänga med. Tyvärr orkade han inte hålla tempot, och loket försvann iväg. Krampen släppte dock när vi kom till krönet på backen och jag bestämde mig för att göra ett försök att komma ikapp. Det lyckades inte trots att jag låg på 340 W ett alldeles för långt tag. Dum idé således. Killen måste ha ökat tempot när han såg att han hängde av oss.

 

Inlandsvarvet på cyklingen, efter att krampen släppt. Foto: Håkan Amsberg.

Efter ett tag kom jag ikapp Carlén och la mig bakom. Här lyckades jag dra på mig en penalty, klart klantigt. Carlén masserade sina framsidor och tappade fart och jag tittade på min Garmin cykeldator istället för framåt och kom för nära. Omdelbart blev det ett gult kort, vilket jag faktiskt tycker är bra. Det var mitt fel, så jag förtjänade det. Jag var för nära och det är bättre att de delar ut kort snabbt än att det är som förra året med i princip drafting tillåtet.

När vi närmades oss Ölandsbron hade krampen nästan släppt helt och jag kunde trycka på igen. Tyvärr hängde ingen med så jag var solo i 65 km, men körde ordentligt mycket snabbare på resterande del av banan trots att jag fick stanna för att ta mitt straff i Penalty boxen. Jag cyklade ikapp tre utländska atleter under varvet.

Växlingen till löpning gick bra och jag fick höra att avståndet framåt inte var så jättestort som jag trodde det skulle vara. Efter intermezzot med krampen hade jag släppt alla tankar på totalplacering – nu var det fokus på de svenska placeringarna istället.

 

Mitt team hade målat hela löpbanan!! Bäst! Foto: Katarina Johnsson

Rapporter sa dessutom att det var tunga steg på svenskarna där framme. Efter ca 17 km var jag om KJ som på min fråga om hur det gick svarade väldigt talande: ”Jag ska bara ha en T-shirt.” Nu hade jag Djurback och Näsvik framför mig. Djurback blev tvungen att bryta och publiken upplyste snabbt om att det bara var Näsvik kvar. Jag är normalt en stark löpare och bör inte ha några problem att springa ikapp uppåt det dubbla avståndet jag hade framåt, men det var inte min dag i lördags. I de små, små uppförsbackar som finns på banan krampade gluteus igen och jag tappade fart, kände av Sartorius, och var i allmänhet seg och kunde inte trycka på ordentligt. Jag tog in lite men det gick för långsamt. Jag försökte motivera mig själv med att jag kan inte låta den förspillda tiden på bron göra att jag inte blir bästa svensk, men det hjälpte inte heller. Jag sprang som i slow-motion, 11 minuter långsammare än sist.

Efter målgång. Notera mina mycket glada uppsyn! =) Foto: Katarina Johnsson.

Till slut blev det en 8:e placering totalt, näst bäste svensk. Hatten av till Näsvik som blev bäste svensk. Och till Gomes såklart som vann, men han är nog inte tillräckligt fluent i svenska för att jobba sig igenom den här massiva texten.

Jag är lite kluven till hur jag ska förhålla mig till det här loppet. Själva loppet gick ju dåligt, jag tappade fem-sex minuter på bron enligt resultatlistan, och sen ytterligare minuter under kommande mil. Därefter en kass löpning. Men å andra sidan trodde jag inte ens att jag skulle kunna starta för några veckor sedan, och alla jag pratar med tycker att det gick jättebra. Jag svänger kanske mer åt det positiva hållet när jag fått lite perspektiv och kommit ur Post-race-blues, hoppas jag. Jag kan i alla fall glädja mig åt att kroppen är oförskämt fräsch, förutom min högra gluteus maximus som har en otrolig träningsvärk.

 

På prispallen. Lite gladare i alla fall. Foto: Katarina Johnsson.

I näringslivet pratas det alltid om att ha en hög lägsta-nivå. Ska jag ta något positivt med mig från det här så får det kanske bli att jag visat för mig själv att jag har just en hög lägsta-nivå. En riktigt dålig dag under hårda förhållanden och det blev ändå en ett hyfsat bra resultat.

Avslutningsvis ett stort tack till arrangörerna av tävlingen och till den fantasiska publiken!! Det är verkligen en tävling och publik i världsklass och ni peppade mig enormt! Jag kommer såklart tillbaks.

 

Supportteamet! Foto: Erika Tönnerfors.

Stort tack också till mitt team på plats: Syster-yster, Coach Jens, Katarina, Fredrik och Maria samt till Helène, el-Robo, Patrick, Marcus, Clas och alla mina andra vänner som hjälpte med tider och uppmuntring! Ni är bäst!

Och massor av tack till mina sponsorer som underlättar livet betydligt för mig: CykelCity som försett mig med världens bästa cykel och customtillverkade detaljer, Napralogica som fick mig i tävlingsbart skick trots diverse hemskheter, 2XU som förser mig med de bästa kläderna och våtdräkten, Garmin som ser till att jag kan hålla effekt och löppace, Powerbar som håller mig gående i all oändlighet, CermicSpeed som ger mig gratisfart, Bliz som skyddar mina ögon och gör mig cool och Nordic Wellness som bygger mina muskler.

Och såklart ett extra tack till Katarina som står ut med att vi aldrig har en semester utan min cykel, att jag blir något av en mentalpatient veckan innan en Ironman och att jag alldeles för ofta är alldeles för trött för alldeles för många saker. Love you!

 

*Bilkö, hög fart, spöregn, svängande bil…

**Tydligen kan man få små korta återfall i ett år efter att man blivit av med problemet, så det är väl bara att vänja sig.

 

PS. Jag måste blogga oftare så att jag inte behöver ta allt i samma inlägg. DS.