Skadad…

Tidpunkten kommer som en snigel men försvinner som en blixt – ett citat från Göran Frisk som de flesta svenskar nog hörde under ubåtsjakten i Stockholms skärgård häromveckan. Tyvärr går det mycket bra att applicera på långdistanstriathlon också.

För några veckor sedan tvingades jag att bryta Ironman Mallorca på grund av smärta i höften. Jag var i bättre form än någonsin, efter en hel säsong på Mallorca. För första gången någonsin kunde jag fokusera på träningen istället för att ha den som en bisyssla vid sidan av mitt arbete.

Jag var såklärt besviken över att behöva bryta men tänkte att det i alla fall skulle innebära att jag skulle anlända till Ironman Florida med fräschare ben. I Florida hade jag förhoppningen att förbättra mitt personbästa kraftigt, då jag var i mycket bättre form än när jag gjorde min tid där förra året – dessutom var jag den här gången värmeacklimatiserad efter en sommar på Mallorca.* Nytt personbästa hade också inneburit svenskt rekord på Ironmandistansen, och det hade ju såklart varit kul.

Således var det med ändå relativt hoppfulla tankar jag reste till Sverige för att träffa min naprapat på Napralogica och idrottsläkare tre dagar efter loppet. (Positivt tänkande är bra!)

Efter diverse undersökningar hos Napralogica och lite mätningar ordinerade av idrottsläkare (röntgen, magnetkamera och dexamätning) visade det sig dock att det var en (liten) fraktur på min lårbenshals, orsakad av en vurpa på cykeln fem dagar innan loppet.**

Katastrof – minst en månad på kryckor…

Det blev på så sätt ett alldeles för tidigt avslut på säsong 2014.

Även om jag vet att det är en högriskaktivitetet jag sysslar med, så är det alltid lika tråkigt när det händer, speciellt eftersom skador har en tendens att alltid drabba en när det går som allra bäst.

Nu är det fokus på rehab och att komma tillbaka fortast möjligt!

*Nu i efterskott har det visat sig att det inte hade varit möjligt i alla fall, på grund av dåligt väder med blåst och inställd simning (tempostart istället).

**Vägarna blir extremt hala på Mallorca när det regnar. Jag ramlade i en kurva trots att jag körde långsamt och höll cykeln rakt. Tyvärr landade jag rakt på höftleden. (Jag berättade inte för någon om kraschen utom familj och coach Jens tidigare, eftersom det skulle ha låtit som en dålig ursäkt för om det inte skulle gå bra på loppet. Nu får jag lov att avslöja jag orsaken till skadan.)