Tävlingsrapport Ironman Austria

Tävling: Ironman Austria, a.k.a Ironman Klagenfurt

Datum: 29 juni 2014

Plats: Klagenfurt, Österrike

Distans: Ironman, 3,9 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning

Antal deltagare: ~3000

Korta versionen:

Mindre bra simning, dålig cykling, men mycket nöjd med löpningen! Personbästa Ironmanlöpning: 2:48:35. Tolfte plats, 8:32:08. Placeringen får jag väl vara nöjd med, med tanke på det dåliga genomförandet av de första två grenarna och att det var det var ett mycket hårt startfält (tävlingens hårdaste någonsin).

Längre versionen:

Ironman Austria går i en fantastiskt vacker omgivning, med startområde och simning i sjön Wurthersee omgiven av berg. Det är lite Sound of Music-känsla över hela stället, åtminstone när man kommer bort från beachen med alla solbadande turister. Tävlingen beskrivs inofficiellt av Ironman själva som en av kronjuvelerna i tävlingsportföljen, och om man bara ser till omgivningarna håller jag med dem.

Jag var på plats i Österrike tillsammans med min tränare Jens, och vi var uppe i mycket god tid på tävlingsmorgonen. Tyvärr blev det lite stressigt ändå, då jag hade lite tekniska problem med utrustningen.

Efter en eventuellt lite för kort insimning där jag kände mig ganska slö och seg, men försökte slå bort tankarna på det, var det dags att ställa upp för start. I proffsklassen startade vi från en ganska hög brygga med dykstart, en bit framför de tävlande i Age-groups som startade från stranden. Som vanligt när det står 60 pers ihopklämda på en brygga som är betydligt färre meter och ska dyka från en höjd som är högre än vanlig startpallshöjd så slog jag ihop med min granne i starten. Det gick dock bra i alla fall, glasögonen satt kvar.

Det öppnades väldigt hårt som vanligt och de första 400 metrarna var det i princip full blås. Sen började det saktas ner i delar av fältet vilket jag var mycket tacksam för. Kroppen svarade inte som den skulle, och jag kände mig lite seg, så en fartsänkning var helt ok. =) Tyvärr tyckte delar av fältet att det var onödigt att sakta ner så mycket som vi andra gjorde, så jag tappade en hel del på täten under simningen.

Sista kilometern simmar man i en ca tio meter bred kanal, vilket gör navigeringen mycket lätt. Där låg jag i fronten av en större klunga och hade lite svårt att få fritt vatten. Det var en del slag, och killen som låg bredvid mig ökade varje gång jag försökte gå ifrån honom.

Simbanan är lättnavigerad hela vägen och var helt utan vågor, så trots att jag simmade lite sämre än tänkt relativt mina konkurrenter blev det personbästa på simmomentet med några sekunder. (Tidigare år har även banan varit något kort sades det, men i år skulle den ha rätt längd.)

Jag har gjort en del framsteg med simningen sista tiden, så det är lite frustrerande att jag inte såg resultat av det i öppet vatten. Som tur är har coach Jens redan en plan för att fixa detta. =) (Innebär jobbiga simpass för mig, men det är bara kul.)

Växlingen till cykel gick bra, och sen tryckte jag iväg och hämtade snabbt in flera tävlande. Dock så kände jag mig fortfarande seg och slö, och gick inte riktigt ut den effekt jag håller på träning vid racesimulering.  Till slut hamnade jag med en mycket stökig grupp, och domarna var tyvärr inte jättebra på denna tävling.* Dessutom var de för få.

Full fart! Foto: Max Hofstätter, Finisher Magazin.

Nu draftades det en hel del och domare var väl ganska icke allerstädes närvarande. Dessutom blev jag Gap-filled och blockerad upprepade gånger och var tvungen att bromsa.

Gruppen jag hamnade med cyklade inte helt smart, och körde alldeles för långsamt när det var platt och utför, för att sen trycka fullt blås i uppförsbackarna. Jag försökte flera gånger komma bakifrån i full fart för att köra ifrån dem i nedförsbackar eller när det planade ut, men blev (oavsiktligt) blockerad eller inhämtad. Blockering ska leda till en Penalty för den som blockerar, men så skedde inte. Någon gång kom jag loss men så kom en uppförsbacke och jag blev direkt omkörd av en hög med triathleter som låg kloss på varandra och gjorde en gemensam gap-fill på mig. (Av någon anledning verkar det vara tillåtet med drafting i uppförsbackar i Österrike. Så fort det kom en uppförsbacke minskade luckorna till obefintlighet.)

Banprofil cykling. Ovanstående cyklades två varv.

Detta trasslande ledde till slut till en Penalty för mig – en ordentlig humörsänkare! Jag är lite osäker på vad jag fick den för. Domaren, som för övrigt såg ut som pappa von Trapp och passade bra in i miljön, pratade inte bra engelska så jag förstod inte vad han menade. Jag är var helt säker på att jag höll tio meters lucka (vilket för övrigt var mer än de flesta i min grupp). Däremot hade det strax innan varit en situation där jag blev blockerad vid en omkörning och fick backa tillbaks – så eventuellt kan det vara den situationen som låg till grund för penaltyn. En stund innan det blev jag också gap-filled, och en ögonblicksbild av den situationen kan väl kanske ha lett till en penalty också. (Dvs att jag ligger för nära istället för att personen har trängt sig in i min lucka.) Eller så var det kanske bara så att jag hade felkalibrerat min avståndsuppskattardel i hjärnan, på grund av att flera  andra låg alldeles för nära, men då borde i så fall hela gruppen fått en penalty vilket de inte fick.

Det var också otydligt vilket kort jag fått. Jag uppfattade att jag fått ett rött kort, vilket ska betyda diskvalificering. Jag tänkte att det kan inte stämma, så jag fortsatte till nästa penalty tent och gick in för stopp. Där var de säkra på att jag inte kunde ha fått ett rött kort, så de höll mig i sex minuter motsvarande ett gult kort. Det visade sig vara rätt. (Jag måste kanske kolla om jag blivit färgblind på äldre dagar. =))

I alla fall, efter penaltyn (men innan tältet ovan) bestämde jag mig för att jag måste bort från den gruppen och jag körde ifrån dem i en lång nedförsbacke. Det ledde till att jag helt ensam kom in för varvning – en ganska häftig upplevelse när många tusen personer hejar och skriker bara på den ensamma cyklisten. Det gav lite ny energi och jag låg själv fram till penalty tätet ca 50 kilometer senare. Sista biten av cyklingen handlade bara om att komma hem.

På väg mot växlingen bestämde jag mig för att inte tänka mer på vad som varit utan att göra en så bra löpning som möjligt. Speakern upplyste mig om att jag hade 20 triathleter framför mig. Jag gasade jag på och försökte plocka in så många konkurrenter som möjligt. Första fyra, fem kilometrarna kände jag mig fortfarande seg, men lyckades i alla fall klämma ur mig en hyfsat stabil löpning.

Till att börja med var det skönt väder, med moln och lite regn, och när jag sprungit ut sista segheten ur kroppen kändes det mycket bra! Jag flög fram i 3:40-pace, vilket kanske var lite väl friskt, men jag var fast besluten att det skulle bli en mara på 2:4x-någonting. Så småningom blev det sol och tryckande värme – men numera efter träning på Mallorca i +30 grader så är jag lite bättre rustad för det, så jag påverkades inte alltför mycket.

Eftersom det var en varvbana och det så småningom var fullt med varvade löpare på banan så var det svårt att veta vilken position jag hade. Coach Jens ropade åt mig att han trodde att jag hade chans på top 10 om jag sprang in 30 sekunder när det var några kilometer kvar, och jag pressade ner kilometertiderna som börjat glida över 4:00-strecket till 3:50 pace mot slutet av loppet. Det räckte dock inte, och jag slutade på tolfte plats. Tid: 8:32:08.

I mål. Bild från sekundrarna innan jag drack en tvåliters (alkoholfri) öl och blev ordentligt illamående.  Foto: ORF Sport. Foto av foto: Johan Funquist.

Målrakan är en mycket bra upplevelse i Klagenfurt. Tiotusentals åskådare skriker lungorna ur sig och vill göra ”high-five”. Maffigt.

Även om det är en placering man borde vara nöjd med i det här startfältet** så kan jag inte riktigt vara nöjd med den simning och framför allt den cykling jag genomförde. Det hade ju kunnat gå så mycket bättre!

Jag har en teori om varför jag var seg som en flaska lönnsirap i början av loppet, men jag besparar er den till nästa inlägg så slipper ni läsa ihjäl er.

Löpningen är jag dock mycket nöjd med!! Det har varit ett mål ett tag att avsluta på sub 4:00 pace. Det gick – VSV.

Om jag nu ”bara” kan koppla ihop min nya personbästa löpsplit 2:48 med min bästa cykelsplit 4:15 så kan det ju bli en rätt häftig resa….

Som vanligt ett stort tack till alla som hjälper mig med min satsning:

CykelCity för all support med cykel och kringutrustningar, Powerbar som håller mig gående i all oändlighet, Garmin som förser mig med löpklocka, cykeldatorer och effektmätare, Napralogica som bankar på mina onda muskler, iGoMoon som fixar denna siten, Orca som förser mig med våtdräkter, CermicSpeed som ger mig gratisfart, Bliz som skyddar mina ögon, Nordic Wellness som bygger mina muskler, och Fusion som har försett mig med en del kläder.

Tack också till Katarina för att hon står ut med mig och min träning! Och stort tack till coach Jens som förutom att träna mig den här gången också var med och supportade i Österrike! Även tack till Fredrik Zillén som har hjälp mig med min löpteknik under vintern!

 

* Jag vill att det ska vara som när jag tävlade i Florida i höstas: Så fort man inte ligger ensam ska det finnas minst en domarmotorcykel som patrullerar mellan första och sista person i gruppen. Blir gruppen fler än tio personer så får det med fördel vara fler motorcyklar. Detta ska minst gälla för alla i PRO-fältet, och helst för toppen av Age-group-fältet också (men jag förstår att det är omöjligt att ha denna täthet över hela startfältet.)

** Bland annat Faris Al-Sultan, Ivan Raña, Marko Albert, Michael Weiss, Daniel Halksworth, Bert Jammaer. (Tyvärr kom även fyra (inräknat den nyss nämnde) exdopare till start varav jag fick stryk av en.)